Tack.

Den här sommaren, den har gnistrat som diamanten. Som vanligt lär jag väl inte uppskatta det helt förrän långt efteråt.

Tack, Göteborg, för att vi fick avsluta sommaren med den roligaste och bästa spelningen av de alla. Ni som lyssnade, jag har aldrig varit med om maken till hur ni lyssnade, ni skrattade på rätt ställen, grät på rätt ställen och skrek på rätt ställen, att ni skrek överhuvudtaget!

Tack, alla som har köpt biljetter hela sommaren för att höra och tack ni som har kommit fram och peppat efteråt, tack särskilt ni som har berättat saker om er själva, ni har berättat att ni har blivit ihop och gjort slut och gift er och gråtit till vår gamla skiva.

Tack, Martina, Daniel, Fredrik, Hobbe, Sparven och alla andra på Razzia,
Jesper, Peter, Linn och Luger,
(Om det inte var för Jesper hade det inte blivit någon turné, det är inget jag bara säger utan han har bokstavligen och psykologiskt tjusigt lurat mig in i det och det är jag mycket glad för.)

Tack, alla på folkparksturnén. Om man fick välja skulle man åka runt med Riksteatern, Salem och Moneybrother hela livet, och Emma skulle ge en grönsaksstavar och korsisontabletter och Laima skulle stämma ens gitarr varje dag. (Misstänker tyvärr att ex Laima och Emma har andra planer för sina liv)

Och mest av allt TACK Henrik, Mats, Daniel, Lovisa och Jakob, och Johannes, och Gertz. Gotte, Martin och Markus som gästat ibland.

Och tack Annika, tack för att du har presterat så fantastiskt i sommar trots att du egentligen är för lat och blyg för det här. Jag är less på mig själv nu, jag ska åka till Lappland och röka fisk och tänka på normala saker. Jag ska läsa klart Åsa Larssons tredje och min biografi om Shane MacGowan som jag köpte i Irland, Shane fick sin första grogg som typ fyraåring av sin faster.

Hejdå från Säkert!, vi ses möjligen igen, någon gång.